-Vi västgöta har en liten egenhet -Vi kan aldrig tiga när vi ska, se

-Du gör då skäl för namnet ditt, Mini!
-Jag heter "Millie"!

När vanligt folk står intill varandra så stirrar de rakt fram och moltiger. Att de ens skulle kasta en blick åt personen till höger eller personen till vänster det finns inte ens i tanken. Säga något är helt otänkbart. -Så gör bara inte en svensk.
Bortsett från oss västgöta då förstås.
-Vi kan aldrig tiga. Inte ens när vi borde.
Därför kommer det till såna där "uschla" historier, givetvis helt sanna, ur livet som den om de två gentlemännen som stod och väntade på bussen vid busstationen i Skövde. Den ene var en ordinär västgötabonne och den andre var en för tiden och orten ovanligt mörkhyad man.
Västgötabonnen tyckte han skulle säga något;
-Det är till att vara neger kan tänka! Den tilltalade svarade på ren skaraborgska;
-Jo så är det!
-Ja så kan det också vara, själv är jag från Stenstorp svarade västgötabonnen.
Typiskt bonne, det vet ju alla att man inte får säga "neger", de kan ju bli ledsna. Vet inte ens om man får säga "rödhårig" längre. -Ja tål et men hur är det med andra?
-Igår på Bounce bar "gjorde jag nog en västgötabonne".
Van som jag är att alltid vara längst i verkliga livet så är jag lite förundrad över att inte alltid vara det i Second Life också.
Igår kväll kunde jag inte läsa innantill riktigt heller. Stegade in på dansgolvet och hamnar bredvid en annan rödhårig tjej. Hon var betydligt kortare än jag, ungefär som i första livet, ett par huvuden kortare. Kollade vad hon hette och fick det till "Mini" och då slog käften till med full kraft;
-Du gör då skäl för namnet ditt, Mini!
-Jag heter "Millie"! blev svaret.
För en gångs skull lyckades Emha få styr på truten och inte försöka släta över för då blir det bara än värre.